Så här började det...
Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av HUNDAR av alla de slag. Som liten vallade jag runt grannens hundar, och min systers schäferhane Kazan - hur man nu kan släppa ut en 8 åring med en stor  schäferhane:) men det är ju en annan historia... och ett och annat skrubbat knä blev det.
När jag var i 10-11 års åldern drog jag hem en 13 månaders riesentik, Ilka, som skulle omplaceras. Besvikelsen blev stor när jag inte fick behålla henne, hon morrade nämligen åt min mamma!
Mycket tjat om hund blev det för jag skulle ju nämligen tröttna på hunden och då skulle det bli mamma som fick ta hand om den, ansåg hon. Mer fel kunde hon inte ha :), så till slut gav min mamma äntligen med sig.

Ras var redan bestämd för då fanns det bara en ras för mig - så en schäfertik blev det, Mex's Ociba hette hon och var född 780807. Tiden från det att valpen var född, de 8 veckorna innan jag kunde hämta henne, var nog de längsta jag upplevt men så äntligen, strax efter att jag fyllt 12 år, kunde jag hämta hem min efterlängtade hund.
Nu gick all min tid till Siba och hennes träning - för lydig ville jag att hon skulle vara - och det blev hon.
Vi avverkade en hel del kurser tillsammans på brukshundklubben, och även några tävlingar.
Men är man så pass ung, som jag var då, och utan ordentlig support, är det inte så lätt att komma vidare.

Jag hade en del smådjur också, hamstrar:), och dessa ska ju som bekant också ha mat... så det blev åtskilliga besök i den närliggande djuraffären. Innehavaren tröttnade väl till slut på att jag bara stod där och hängde jämt så istället erbjöd hon mig att hjälpa till.
Jag blev förstås överlycklig - så den här djuraffären blev mitt andra hem.

Efter en tid  fick jag även följa med innehavaren hem. Jag visste att de hade hundar så det var rena drömmen att få komma dit. Köket var överfullt med lyckliga collies, ja, collies såna där Lassiehundar med lååång nos:) en ras jag inte ens skulle ha kunnat tänka mig.
Vem var då denna djuraffärsinnehavare? jo det var Barbro Björklund, som har Fairlines colliekennel.
Där blev jag kvar och där kom jag också i kontakt med mitt första korthår, som jag då tyckte var ful som stryk:)
Caramelle hette hon men kallades för Kia. Jag fällde många tårar när Barbro sålde henne... hon var bara UNDERBAR, men Siba och hon gick tyvärr inte ihop. Så hund nummer två för min del blev inget korthår utan en långhårshane, The Young One"Kim"-81. Han var pigg och glad  men vi kom inte överens han och jag för jag klarade inte av hans rädslor, så min syster fick överta honom.
Hösten -81, följde jag med Barbro för att hon skulle hämta en kortisvalp i Eskilstuna, Tanliy's Proud Mary - jag hade nog tjatat en hel del på Barbro, för att ev. få bli fodervärd åt hennes valp. På samma resa skulle vi även titta på långhårsvalpar hos Susanne Jansson och när vi kliver in där blir jag "överfallen" av världens gladaste, goaste och finaste kortistikvalp - Tjorven (One Way Ticket). Jag har nog aldrig blivit så förtjust i någon hund som jag blev i henne - och hon var till salu. Så nu ville jag bara hem och börja tjata på min stackars mamma så att jag skulle få köpa henne. Det fanns dock ytterligare ett problem - Siba. Henne fick min andra syster ta över och det har jag aldrig ångrat. Så äntligen hade jag min underbara kortis - Tjorven.

Tjorven hade allt, hon hade framåtanda, arbetsglädje, älskade människor, var stabil som en klippa - hon var den första korthårstiken som blev godkänd på korning och hon var även det första korthåret i Sverige som kunde titulera sig Svensk Utställnings Champion. Hon blev även Finsk Uch..
Jag tränade dessutom räddningssök med henne vilket passade henne alldeles utmärkt. Hon anpassade sig alltid i alla miljöer och hon imponerade på många under vår utbildning. Då dagen D, som i prov, kom (860510) och vi skulle göra slutprovet var Tjorven 5 år, hade sin andra valpkull i magen, och en matte med totalt "hjärnsläpp" och det var inte de bästa förutsättningarna. Vi gick först på morgonen, och min enda tanke var att vi inte skulle missa någon figurant i betongmassorna... det gjorde vi inte heller men då domarna kom och sa att tiden var ute, kändes det som om någon slagit mig med något hårt i huvudet - tiden?  Att provet gick på tid visste jag visserligen men det fanns inte med i min tankeverksamhet - den dagen. Den besvikelse jag kände då jag såg de andra förarna fara runt, fort, fort, för att klara tiden... den går inte att beskriva och på grund av Tjorvens ålder kunde vi inte göra om provet heller.

Tjorven blev alltså min stamtik och bättre grund hade jag aldrig kunnat få.
Mitt kennelnamn är, som ni kanske förstått, taget från Tjorvens namn - One Way Ticket - OneWay's. Jag kan med stolthet säga att min stamtik Tjorven finns bakom samtliga de hundar jag har idag, så hon lever vidare i sina barn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnbarn osv...
Hon hade det jag själv alltid prioriterar, nämligen framåtanda, stabilitet och bra mentalitet - och ett x-tra plus i kanten: en sund  & rastypisk exteriör.

/Jeanette

k    orthårig collie     collie korthår

Här är ett annat av mina favorit djur, dessa bilder är  från ett härligt besök i Kolmårdens varghägn:)